Stina Orrbén: Att vara tjej med autism och ADHD

Hur förklarar man att ljud kan göra ont, att ljus kan bli för mycket eller att en vanlig skoldag kan kännas som ett maraton? Hur känns det att alltid läsa av alla andra men att aldrig känna att man räcker till? Många tjejer lär sig dölja sina svårigheter så bra att omgivningen inte ens märker hur mycket de kämpar. Stina var en av dem.

Det här är Stinas berättelse men den speglar det som många flickor som inte syns i statistiken går igenom. En berättelse om missförstådd psykisk ohälsa och om vad som händer när verkliga svårigheter göms bakom en tyst och perfekt fasad. Men den handlar även om hoppet som väcks när man äntligen blir tagen på allvar.

Flickan som maskerade allt

Redan som barn lärde sig Stina Orrbén att läsa av andra, härma, planera sina reaktioner och att skapa olika versioner av sig själv beroende på vilka hon var med.
– Jag tänkte alltid flera steg framåt. Hur jag skulle svara, hur jag skulle se ut och hur jag skulle vara. Det kom aldrig naturligt, förklarar Stina.
Hennes beteende kallas att maskera och det blev Stinas sätt att överleva i en värld som inte kändes utformad för henne. I skolan fick hon ofta höra att hon ”bara behövde försöka lite mer” men ingen förstod att hon redan kämpade så mycket hon orkade.
– Jag hade inte förmågan att försöka mer, säger Stina. Jag ville men kroppen och hjärnan gjorde inte som jag ville. Det gick verkligen inte, understryker Stina som med tiden fick betala ett högt pris för sin maskering.

Maskeringen som nästan tog allt

Utåt sett såg Stina ut som en lugn och fungerande tjej men i verkligheten rasade orken, självkänslan och hela hennes inre värld. Ingen märkte hur mycket energi ljud, ljus och alla intryck tog eller hur hon ideligen analyserade varje ord och rörelse för att passa in.
– Jag höll ihop på utsidan men inuti var allt överväldigande och ingen kunde se hur mycket jag faktiskt ansträngde mig, säger Stina.

Hon hade lätt att få vänner men det var också mycket drama, missförstånd och en ständig känsla av att behöva vara någon annan för att passa in.
– När man är liten får man vara mer som man är, säger Stina. Det var enklare då. Det var först i tonåren som det blev svårare.
Då ökade kraven och missförstånden blev fler. Kroppen började helt enkelt säga ifrån och Stina beskriver hur hon sakta gick in i en depression samtidigt som allt runt henne blev jobbigare … ljud som gjorde ont, ljus som skar i kroppen och kläder som skavde tog alltmer energi. Trots det fortsatte hon att anpassa sig och försöka vara den som alla andra förväntade sig.

När kroppen stänger ner

Länge trodde Stina att hon kämpade med panikångest men i dag förstår hon att det handlade om så kallade meltdowns. Det är en form av överbelastning där ljud, ljus och beröring blir så starka att kroppen nästan stänger ner.
– Det känns som att hela systemet får error. Hjärnan och kroppen samarbetar inte och minsta lilla intryck blir för mycket, förklarar Stina.

Fel diagnoser och år av hopplöshet

Till slut gick det inte längre. Stina kraschade, bytte skola, sökte hjälp och berättade för första gången öppet om sina självmordstankar. Ändå blev hon inte tagen på allvar:
– Jag kände att om någon skulle ta mig på allvar så behövde jag nog må ännu sämre.
Trots självmordstankar, självskadebeteende och stora svårigheter i skolan såg vården inte helheten och Stina bollades mellan olika kontakter, fick fel diagnos och hamnade i en behandling som snarare förvärrade hennes mående.

Att lära sig leva som den man är

Vändningen kom först i vuxen ålder när hon mötte någon i vården som verkligen såg henne. Någon som inte bara behandlade symptomen utan funderade över orsakerna. Det ledde till en ny utredning som förändrade allt. Autism. ADHD. Eller AUHD som det ibland kallas i diskussioner på nätet. Äntligen fick Stina förklaringar på vad hon så länge kämpat med och det blev starten på något nytt. I dag fokuserar hon på att prioritera sin återhämtning, ha tydliga rutiner och att skapa lugna miljöer runt sig. Stina vet att hon fungerar annorlunda, inte sämre och hon gör så gott hon kan för att fasa ut maskeringen helt ur sitt liv.
– Men det är svårt, jag har maskerat så länge att jag per automatik tänker tio steg innan jag gör någonting och det tar så mycket energi, konstaterar Stina.

Framtiden är ljus

För första gången på länge känner Stina hopp. Hon anstränger sig inte längre för att passa in i varje rum och hon försöker inte heller vara ”duktig”. I dag är det viktigaste att hon får vara sig själv och hon känner verkligen att framtiden är ljus med rätt stöd.

Faktaruta: Flickor med autism och ADHD

Hos flickor upptäcks autism och ADHD ofta senare än hos pojkar. Det beror bland annat på att många tjejer tidigt lär sig anpassa sig och dölja sina svårigheter. Rätt stöd kan göra stor skillnad och hjälpa flickor att få en vardag som fungerar bättre.

Vanliga tecken som kan missas:
• stark trötthet efter skoldagar
• att man håller ihop i skolan men kraschar hemma
• överkänslighet för ljud, ljus eller beröring
• oro, nedstämdhet eller stark självkritik
• att sociala situationer tar mycket energi

Vill du veta mer?

Lyssna på poddavsnittet med Stina Orrbén här >>

Om Stina Orrbén

Stina Orrben lever med autism och ADHD, diagnoser som länge gick under radarn för hennes omgivning.
Ålder: 24
Intresse: Musik, kreativt hantverk
Råd till andra: Lyssna och lita på dig själv.