Sofie & Ida – Att finnas där när någon mår dåligt

När en nära vän fick bulimi började Sofie Hallberg och Ida Höckerstrand leta efter svar på stadsbiblioteket i Karlshamn. De ville hjälpa, men visste inte hur. Några år senare fick Ida själv panikångest och Sofie blev den som stod bredvid. Ur deras erfarenheter växte Ångestpodden fram.

Vänskapen och oron

Sofie och Ida lärde känna varandra i sjuan. När en nära vän några år senare blev sjuk i en ätstörning började de tillsammans med ytterligare en kompis söka kunskap. De lånade böcker och försökte förstå forskningen om ätstörningar. Oron var stor och de ville veta vad de kunde göra för sin vän.

Att vara flera gjorde skillnad. De kunde prata med varandra och dela det som kändes svårt. Där fanns också början till något som senare skulle få stor betydelse för deras gemensamma engagemang. Behovet av att förstå och att slippa känna sig ensam med sina frågor.

När Ida själv fick ångest

I slutet av gymnasiet fick Ida panikångest. Till en början förstod hon inte vad som hände. Hon blev rädd och sökte efter en förklaring till kroppens reaktioner.

Efter flytten till Stockholm, där hon och Sofie delade en liten lägenhet, tog ångesten allt större plats. Ida läste om panikångest, men saknade någon att känna igen sig i. Hon ville höra en annan ung person berätta om hur det faktiskt var att må dåligt.

Podden de själva hade behövt

År 2015 startade Sofie och Ida Ångestpodden. De ville skapa det samtal som de själva hade saknat, med plats för både psykisk ohälsa och vardagens jobbiga känslor.

De hade olika erfarenheter att utgå från. Ida kunde berätta om sin ångest och Sofie om hur det var att stå nära någon som mådde dåligt. Tillsammans kunde de undersöka både måendet och vad det gjorde med relationen.

Samtidigt behövde de hitta gränser för sitt berättande. Att prata öppet om känslor behövde inte innebära att hela privatlivet blev offentligt.

Att vilja hjälpa någon man tycker om

För Sofie kunde omsorgen och oron också blandas med frustration. Hon ville att Ida skulle må bättre, men det var inte alltid lätt att veta hur hon kunde hjälpa.

Irritationen kunde i sin tur väcka skam. Det är svårt att erkänna att tålamodet tar slut när någon man tycker om har det jobbigt. Ändå kan de känslorna finnas där samtidigt som viljan att vara ett stöd.

När de bodde tillsammans blev gränsen mellan att vara vän och att försöka behandla tydlig. Viljan att hjälpa kunde göra att Sofie tog på sig ett ansvar som var svårt att bära. Genom samtalen i podden fick de möjlighet att förstå mer av varandras erfarenheter.

När rollerna förändrades

Efter flera år med Ångestpodden gick Sofie själv igenom en period av sämre mående. Plötsligt förändrades rollerna som båda hade blivit vana vid.

Ida märkte hur hon började ställa frågor och föreslå lösningar. Då påmindes hon om vad hon själv hade uppskattat mest när hon mådde dåligt. Att Sofie lyssnade.

För Sofie blev det samtidigt tydligt att kunskap om psykisk hälsa inte automatiskt gör det lätt att be om hjälp. Trots alla samtal och erfarenheter kunde det vara svårt när det gällde henne själv.

Nu behövde de lära känna varandra också i de nya rollerna. Den som tidigare hade varit ett stöd behövde själv få luta sig mot sin vän.

Elevhälsa med tid att mötas

Med åren har deras engagemang vuxit till att också handla om samhällets ansvar. Sofie och Ida upplever att problemen inom skola och vård är väl beskrivna, men att förändringarna går långsamt.

En fråga de länge har drivit är ett tak för hur många elever personalen inom elevhälsan ska ansvara för. Tillgång till en skolkurator behöver innebära att det faktiskt finns tid att träffas. Personalen måste också kunna arbeta förebyggande, innan situationer blir akuta.

Samtidigt betonar de att skolan inte kan bära hela ansvaret. Barn och unga behöver trygga vuxna på flera håll i livet, även i föreningslivet och andra sammanhang där de tillbringar sin vardag.

När livet känns svårt

Sofie och Ida vill fortsätta prata öppet om psykisk ohälsa, men också ge plats åt nyanser. En tung dag eller en jobbig period behöver inte innebära att man har en diagnos.

De resonerar om hur sociala mediers perfekta bilder kan göra det svårare att acceptera en vardag som ibland känns ganska medelmåttig. Det behöver finnas utrymme att prata även om de känslorna.

De efterlyser tillförlitlig kunskap och är kritiska till förenklade löften om snabba lösningar. Den som behöver vård ska få hjälp, samtidigt som alla jobbiga känslor inte behöver förklaras som sjukdom.

Hoppet i att våga fråga

Trots frustrationen över förändringar som dröjer ser Sofie och Ida också sådant som ger hopp. Unga sätter ord på sina känslor och ställer krav på vuxenvärlden. Människor engagerar sig i föreningar och organisationer, och frågorna får större uppmärksamhet än när Ångestpodden startade.

Själva har de fortsatt att lära av varandra. Från de första frågorna på biblioteket till vänskapens förändrade roller har viljan att förstå funnits kvar. Erfarenheterna har också påmint dem om att man inte behöver ha alla svar för att fråga hur någon mår. Ibland är det viktigaste att ge personen tid att berätta.

Vill du veta mer?

Lyssna på hela samtalet med Sofie Hallberg och Ida Höckerstrand här >>