Sara Jergen: Ingen ska hamna mellan stolarna

Hur bygger vi ett system där människor slipper vara projektledare för sin egen vård? För den som söker hjälp spelar det mindre roll vilken organisation som ansvarar för vad men när ansvar, budgetar och organisationer inte möts upplever många människor att de till och med hamnar mellan stolarna. Enligt primärvårdschef Sara Jergen är lösningen mer samverkan.
Hon ser en framtid där primärvården är den naturliga ingången genom hela livet och att den finns där oavsett om det handlar om fysisk eller psykisk ohälsa. När specialistkompetens behövs vill hon att vården kunna samarbeta kring individen snarare än att flytta människor mellan sig i olika system. Det synsättet sammanfattas kanske bäst i ett uttryck som Sara ofta återkommer till:
– Alla patienter är våra och vi lånar ut dem lite.
Prestigelöst samarbete
Uttrycket har blivit något av en ledstjärna och för Sara handlar framtidens vård i grunden om något så enkelt som att människor ska få hjälp när de behöver den och att de inte ska behöva navigera mellan olika verksamheter på egen hand. Tyvärr är det inte lika enkelt i praktiken då vårdcentraler, specialistvård och kommuner har olika uppdrag, budgetar och arbetssätt.
– I slutändan tror jag att det handlar om att vara prestigelös. Rätt chef som pratar med rätt chef kan göra underverk, konstaterar Sara och menar att viljan att hjälpa oftast finns men att organisationernas gränser ibland gör samarbetet svårare än det behöver vara.
Hon tror att när verksamheter lär känna varandra blir det även enklare att lyfta telefonen, be om råd eller hitta gemensamma lösningar.
– Istället för att tänka att det här inte är vår patient behöver vi samverka kring den.
När vården krokar arm
Ett exempel på hur samverkan kan fungera i praktiken är den så kallade VIP-mottagningen som skapats för patienter som riskerar att hamna mellan primärvården och specialistvården. Det handlar ofta om människor med flera olika sjukdomar eller vårdkontakter samtidigt. Personer som är för sjuka för att enbart få stöd från vårdcentralen men samtidigt inte har ett tydligt behov av sjukhusets specialistvård. Genom att vårdcentral och sjukhus arbetar tillsammans har man därför kunnat skapa en modell där individen slipper falla mellan systemen.
– Det här är människor som är lite för friska för sjukhuset men för sjuka för primärvården, förklarar Sara.
Våga tänka nytt
Samarbetet ligger delvis utanför de traditionella ramarna för hur vården är organiserad och finansierad idag men enligt Sara har resultaten varit så positiva att det visar värdet av att våga tänka annorlunda.
– Vi måste börja någonstans. Jag tror på den här idén och de som arbetar i verksamheten känner att de gör nytta.
För henne är VIP-mottagningen ett exempel på hur vården kan utvecklas när fokus flyttas från organisationernas gränser till människors faktiska behov.
En enkel väg in
För människor som lever med psykisk ohälsa handlar stöd ofta om mer än behandling. Minst lika viktigt kan det vara att veta vem man ska vända sig till när måendet förändras eller när kontakterna blir många. Därför arbetar vårdcentralerna alltmer med vårdsamordnare som har i uppdrag att hjälpa patienter att hålla ihop kontakten med vården.
– Det viktigaste är den samordnande rollen, att man vet vem man ska vända sig till och att man känner sig trygg, säger Sara.
Hon tror att den här typen av fasta kontakter kommer att få en allt viktigare roll framöver. För människor som redan kämpar med psykisk ohälsa kan det vara svårt nog att ”bara” hantera vardagen utan att dessutom behöva hålla ihop sin egen vård.
Mer än en diagnos
Under de senaste åren söker fler hjälp för misstänkta neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som exempelvis ADHD. För många människor innebär en utredning möjligheten att bättre förstå sig själv men i Saras ögon finns det en uppenbar risk att samhället ibland lägger för stor vikt vid själva diagnosen:
– Man ska nog inte ha för mycket tilltro till att man får en diagnos.
En diagnos kan ge förklaringar och skapa förståelse men den förändrar inte automatiskt vardagen. Minst lika viktigt är nämligen att förstå sina behov och hitta strategier som får livet att fungera.
– Diagnosen är inte lösningen. Lösningen är att lära känna sig själv, understryker Sara.
Ingen ska stå ensam
För henne handlar framtidens vård inte om fler organisatoriska gränser utan om starkare samarbeten. Oavsett om det handlar om psykisk ohälsa, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller komplexa vårdbehov är målet detsamma: ingen ska behöva känna att de står ensamma med ansvaret att hålla ihop sin egen vård.
