Jag är inte trasig, jag har bara haft fel verktyg – med Emma Sveder & Helen Sveder

Från högpresterande elev till att inte kunna ta sig ur sängen. Emmas berättelse rör sig från det osynliga till det synliga, från fysisk smärta till psykisk ohälsa och framför allt från att sakna verktyg till att känna sig hel.

I Emmas liv finns ingen specifik händelse eller vändpunkt där allt börjar utan det handlar om en smygande känsla som går från att vara lågmäld till att ta över helt. En kropp som signalerar att någonting är fel genom en diffus smärta i ryggen som växer sig starkare i takt med omgivningens oförståelse.

Svårt att förstå hemma

I hemmet försöker man få ihop bilden, men det som syns utåt är irritation, konflikter och återkommande klagomål på smärta.
– Så vi tänkte att det var nog bara lite tonårsgrejer … att Emma hade ont och var arg. Det blev många konflikter och vi förstod inte vad som egentligen hände, förklarar Emmas mamma Helene.

När kroppen inte längre bär

Det är först när smärtan blir så stark att den inte längre går att bortförklara som något förändras. När beröring gör ont, när kroppen inte längre orkar och när hela livet slutar fungera.
– Jag kände bara att jag har ont, varför är det ingen som lyssnar? undrar Emma, som får medhåll av sin mamma:
– Till slut gick det inte längre. Hon kunde inte röra sig och vi förstod att det var allvarligt.

Sökandet efter svar

Så följer en tid med vårdbesök som avlöser varandra och instanser som skickar Emma mellan sig.
– Vi var överallt men ingen hittade någonting, berättar Helene.
Det finns helt enkelt inget fysiskt fel på Emma och inga svar på smärtan.
– Jag kände mig så hjälplös för jag hade ju ont på riktigt, understryker Emma som aldrig riktigt känner sig tagen på allvar av vården.

Sensitering

I mötet med en fysioterapeut sätts till slut ord på det som ingen tidigare lyckats förklara. Hon berättar om sensitisering, ett tillstånd där kroppens smärtsystem blivit överkänsligt och tolkar beröring som smärta.
– Hon förklarade det på ett sätt som gjorde att vi förstod, berättar Helene.
Men även om det ger ett svar på den fysiska smärtan förklarar det inte vad som händer inuti Emma. I takt med frustrationen tar hon saken i egna händer.
– Jag började självskada och tror inte ens att jag förstod varför, säger Emma och fortsätter:
– Det var nog ett sätt att visa hur dåligt jag mådde.

Ingen reagerar

Trots akutbesök i vården verkar ingen reagera på hennes beteende och i det tar något annat form. En utveckling där hon försöker förstå sig själv och ofta landar i att det är fel på henne.
– Jag har ju alltid letat efter vad som är fel på mig och tror att jag kände ganska tidigt att jag var annorlunda. Som liten tyckte jag om lektionerna och det var lärandet som fick mig att tycka om skolan. Rasterna däremot fick jag bara stå ut med, berättar Emma.

Att bli det man mår

När hon till slut, i vuxen ålder, får sin ADHD-diagnos förändras något på djupet som Emma beskriver som något större än en lättnad:
– Då kunde jag omfamna det som en identitet. Det blir ett sätt att förstå sig själv men också något att hålla fast vid. Det var som att jag lärde känna mig själv för första gången.
Med diagnosen kom en förståelse men vägen dit var för lång och kantad av en period där självskador eskalerade, där känslor tog över och blev både mörkare och mer konkreta. Ett tag såg Emma ingen annan utväg än att ta sitt eget liv. Det är också där hennes mamma till slut kliver rakt in i det som Emma försökt bära själv.
– Jag gick upp på hennes rum en kväll, öppnade dörren och såg direkt att det var något, berättar Helene.
Emma satt i sängen med datorn i knät och var inte ”bara” en tonåring som mådde dåligt utan en tonåring med en mörk plan.
– Du satt och planerade din egen begravning. Jag ser det fortfarande framför mig exakt hur du satt, var i rummet du var. Det var där jag förstod att det var allvar, berättar Helene.

Början på något nytt

Det som följer efter diagnosen blir ett långsamt arbete med att både förstå och lära känna sig själv.
– Jag visste inte ens hur det kändes att vara ledsen eller arg, berättar Emma.
Steg för steg börjar hon sätta ord på det som tidigare bara varit en känsla av kaos.
– Tidigare sa jag bara att jag hade ångest eller att jag inte visste. Idag kan jag faktiskt säga vad jag känner.
En viktig vändning blir när Emma flyttar hemifrån.
– Hur skulle jag kunna bli frisk i mitt sovrum där hemma? Där jag bara kände hur all ångest och dåligt mående var ingrott i väggarna. Det går inte att bli frisk där man har blivit sjuk, konstaterar Emma i efterhand som beskriver flytten som ett sätt att börja om men också en möjlighet att ta ansvar för sitt eget liv.

Små steg framåt

Första tiden blir en lägenhet i kaos och upprepade samtal till mamma men med tiden hittar hon en väg framåt som faktiskt fungerar. Små saker som gör stor skillnad.
– Idag använder jag till exempel en planerare för att få ihop vardagen och som hjälper mig med sådant som jag tidigare inte klarade alls, säger Emma som fortfarande inte klarar allt själv men som med rätt stöd klarar saker i allt större utsträckning.
Samtidigt har relationen till hennes mamma förändrats.
– Idag är vi mer mamma och dotter igen … Vi hade ju ingen mamma-dotter-relation på flera år! Utbrister Emma som idag lever tillsammans med sin sambo.
Precis som för alla andra är hennes liv inte alltid helt perfekt men det är hennes liv.
– Länge trodde jag att det var något fel på mig, men det var det inte. Jag är inte trasig, jag har bara haft fel verktyg, avslutar Emma.

Vill du veta mer?
Lyssna på poddavsnittet med Emma och Helen här>>

Faktaruta om Sensitisering

Sensitisering innebär att kroppens smärtsystem har blivit överkänsligt. Det gör att signaler som normalt inte gör ont kan upplevas som smärta. Det kan till exempel handla om att lätt beröring, rörelse eller belastning gör ont trots att det inte finns någon synlig skada i kroppen. Tillståndet uppstår ofta efter långvarig smärta eller stress och handlar om hur nervsystemet fungerar, inte om att smärtan är inbillad. Smärtan är verklig, men orsaken sitter i hur kroppen tolkar signaler.