Cecilia och Daniel: Att bli fri från beroendet är bara början

Missbruk och psykisk ohälsa kan gå hand i hand, men vägen in i beroendet ser olika ut. I Sinnessnack berättar Cecilia Jansson och Daniel Sundvall om sina erfarenheter av beroende, kampen för att ta sig ur det och insikten att ett liv utan droger och alkohol inte automatiskt innebär att man mår bra.

Två olika vägar in i beroendet

Cecilia minns att hon började må psykiskt dåligt redan som sexåring. Hon tror i efterhand att hon då gick in i sin första depression och började kontrollera maten som ett sätt att hantera sitt mående. Under tonåren tillkom alkohol och senare även droger.

I vuxen ålder har hon fått diagnoserna ADHD och bipolär sjukdom. Med den kunskap hon har idag kan hon se hur olika former av missbruk och destruktiva beteenden har fyllt liknande funktioner genom livet.

När hon som 18-åring för första gången provade droger beskriver hon en känsla som hon länge hade saknat.

– Det blev tyst i huvudet.

För första gången upplevde hon också att hon tyckte om sig själv. Den känslan blev stark, särskilt för någon som under stora delar av livet hade kämpat med självhat och låg självkänsla.

Daniel beskriver en annan början. Som ung ishockeyspelare upptäckte han hur mycket han uppskattade adrenalinkicken av att slåss på isen. Det som först var en intensiv känsla utvecklades till ett sökande efter allt starkare upplevelser.

I tidiga tonåren började han umgås med äldre personer som levde kriminellt. Där fann han något han tidigare hade saknat.

Han fick status, en identitet och känslan av att vara någon.

Med tiden blev droger, våld och kriminalitet en allt större del av hans liv. Han beskriver hur han byggde upp en identitet som en farlig och hård person, en roll som skulle visa sig svår att lämna även när han väl slutade använda droger.

När det som först hjälper blir problemet

Både Cecilia och Daniel beskriver hur drogerna till en början gav något positivt. För Cecilia handlade det om lugn och en tillfällig befrielse från negativa tankar. För Daniel var det känslan av välbefinnande och jakten på nästa kick.

Men med tiden förändrades allt.

Daniel berättar hur han gick från att uppleva att han kunde styra sitt drogintag till att förlora kontrollen. Den psykiska ohälsan växte i takt med beroendet. Ångest, depression, psykoser och överdoser blev en del av vardagen.

Trots allvarliga konsekvenser fortsatte han.

Han visste att han skadade både sig själv och människor omkring sig. Han såg hur hans föräldrar påverkades och hur hans liv blev alltmer destruktivt. Ändå räckte inte insikten för att sluta.

– Man mår så dåligt, för man vet ju innerst inne vad man gör mot sina föräldrar, vad man gör mot sig själv.

Det är en av de svåraste delarna av beroendet som Daniel försöker förklara. Att vilja sluta och att faktiskt kunna sluta är inte alltid samma sak.

När behandlingen inte räcker hela vägen

Både Cecilia och Daniel har erfarenheter av behandling som inte ledde till den förändring de behövde just då.

Cecilia vårdades som ung för ätstörningar, men berättar att hon vid den tidpunkten inte var redo att ta emot hjälpen. Hon upplevde snarare att hon lärde sig nya sätt att kontrollera sitt beteende.

Senare i livet kom hon till ett behandlingshem för alkoholberoende. Den gången var situationen annorlunda.

När hon för första gången erkände för sig själv att hon var alkoholist väckte det starka känslor. Tanken på att aldrig mer kunna dricka var till en början nästan omöjlig att acceptera.

Under behandlingen hamnade hon i en mycket mörk period och övervägde att ta sitt liv. Men ett samtal med en annan person på behandlingshemmet blev avgörande.

Hon började förstå att livet inte behövde vara slut för att alkoholen försvann.

– Det finns visst en väg framåt.

Även Daniel hade tidigare genomgått behandling utan att lyckas bryta beroendet. Vid ett tillfälle dömdes han till kontraktsvård, men han upplevde att behandlingen inte gav honom tillräckligt med hjälp att förstå och hantera sina känslor.

Han kunde vara drogfri under perioder, men tankarna på drogerna fanns fortfarande kvar.

I samtalet återkommer båda till skillnaden mellan att vara substansfri och att tillfriskna på ett djupare plan.

Vändpunkten kom när livet inte längre gick att fortsätta

För Daniel kom den avgörande förändringen 2016.

Vid den tiden hade beroendet fått stora konsekvenser. Han hade förlorat möjligheten att leva tillsammans med sina barn och mådde mycket dåligt, både fysiskt och psykiskt.

Han berättar om ett telefonsamtal där en person i hans närhet fick honom att tänka på vad som skulle hända med barnen om han dog. Bilden av att de skulle växa upp utan sin pappa gjorde starkt intryck.

Till slut sökte han hjälp igen.

Den här gången var något annorlunda. Han beskriver att han för första gången var beredd att göra allt som krävdes, även sådant han tidigare hade avfärdat.

Genom behandling, gemenskap och ett tolvstegsprogram började han förändra både sina tankar och sitt beteende.

Men att sluta med drogerna var bara en del av resan.

Att våga bli en vanlig människa

Under många år hade Daniel byggt hela sin identitet kring kriminalitet, våld och droger. När beroendet inte längre styrde hans liv stod han inför en ny utmaning: Vem skulle han vara nu?

Han berättar om hur svårt det var att lämna rollen som den farliga personen och i stället lära sig att leva ett vanligt familjeliv.

Ett särskilt starkt minne är när han skulle följa med sina barn till hockeyskolan. Trots att han tidigare hade rört sig obehindrat i kriminella miljöer vågade han knappt gå in bland de andra föräldrarna.

Han var rädd för hur han skulle uppfattas, hur han skulle prata och hur han skulle bete sig.

Till slut ringde han sin pappa och bad honom komma dit.

Det som för andra kunde framstå som en enkel vardagssituation blev för Daniel ett stort steg mot en ny identitet.

Idag beskriver han med glädje hur han har ett vanligt familjeliv och inte längre behöver söka spänning eller hävda sig.

Han har lärt sig att uppskatta något som tidigare hade varit svårt att föreställa sig: att kunna ha tråkigt och ändå må bra.

Att sluta skada sig själv

För Cecilia fortsatte arbetet med det psykiska måendet även efter att hon hade slutat använda alkohol och droger.

Hon berättar hur ätstörningar, överdriven träning och andra beteenden delvis tog över den funktion som substanserna tidigare hade haft.

Det var först när hon fick möjlighet att genomgå traumaterapi som hon upplevde en verkligt genomgripande förändring.

Under behandlingen arbetade hon bland annat med sin syn på sig själv och med upplevelser som hade präglat henne under många år.

Hon beskriver hur hon gick från en djupt rotad känsla av värdelöshet till att faktiskt kunna tro på att hon förtjänade bättre.

– Jag är värd bättre.

Det handlade inte om att vara bättre än någon annan, utan om att förstå att hon inte längre behövde behandla sig själv på samma destruktiva sätt.

Hon berättar att den nya självkänslan har påverkat nästan alla delar av livet. Även när hon faller tillbaka i gamla tankemönster har hon idag verktyg för att hitta tillbaka.

Samtidigt har hennes ADHD-diagnos gett henne en större förståelse för hur hon fungerar. I stället för att ständigt försöka leva upp till andras bild av balans har hon börjat acceptera sina egna förutsättningar.

Från egna erfarenheter till att hjälpa andra

Idag använder både Cecilia och Daniel sina erfarenheter för att stötta andra människor.

Daniel är utbildad behandlingspedagog och arbetar med ungdomar. Genom sitt företag Steg för Steg föreläser han också om beroende, kriminalitet och psykisk ohälsa. Han möter bland annat skolungdomar, yrkesverksamma och människor som själva behöver hjälp.

För honom är det viktigt att kunna ge vidare det han själv har fått genom sitt tillfrisknande.

Cecilia arbetar inom LSS och är engagerad i Compassen och andra sammanhang som rör psykisk hälsa. Hon har också varit med och tagit initiativ till en anhöriggrupp i Tidaholm för personer som lever nära någon med missbruk, NPF eller psykisk ohälsa.

Båda beskriver hur mycket det betyder att kunna använda sina erfarenheter till något positivt.

Att hjälpa andra ger inte bara stöd till den som behöver det. Det bidrar också till deras eget välmående och fortsatta tillfrisknande.

Att bli sedd innan det går för långt

Mot slutet av samtalet reflekterar Cecilia och Daniel över vad omgivningen hade kunnat göra annorlunda.

Daniel funderar över om skolan hade kunnat fånga upp honom tidigare och om mer kunskap om beroende hade kunnat påverka hans vägval. Han betonar värdet av att unga får möta människor med egna erfarenheter som kan förklara hur beroende faktiskt kan påverka ett liv.

Cecilia återkommer till vikten av att få hjälp och förståelse i tid, särskilt när det psykiska måendet är svårt.

När de får frågan om vad de skulle vilja säga till sina yngre jag blir svaren personliga.

Daniel skulle vilja varna sitt yngre jag för den väg som väntade och för de konsekvenser som kriminaliteten och drogerna skulle få.

Cecilia skulle vilja säga till sitt yngre jag att det inte var hennes fel.

Och framför allt att det finns hjälp att få.

Deras berättelser visar att vägen ur ett beroende sällan är enkel eller rak. Den kan innehålla många försök, bakslag och svåra insikter. Men också möten med människor som gör skillnad, behandling som hjälper och möjligheten att skapa ett liv som tidigare kändes ouppnåeligt.

För Cecilia och Daniel handlar tillfrisknandet idag inte bara om det de har lämnat bakom sig, utan om det liv de har byggt upp och om vad de kan ge vidare till andra.

Vill du veta mer?
Lyssna på poddavsnittet med Cecilia och Daniel här >>