Carolina Karlsson: Med en fot kvar i det friska livet

Vid 30 års ålder blev Carolina Karlsson sjukpensionär. Efter år av inläggningar, över 80 olika mediciner och fler än 380 dagar på psykiatrisk avdelning under en tvåårsperiod såg framtiden knappast ljus ut. Men som tur är slutar inte Carolinas berättelse här.

– Jag försökte hela tiden hålla en fot i det friska livet.

Idag arbetar Carolina heltid och har inte haft någon kontakt med psykiatrin sedan 2017. För mitt bland diagnoser, vårdavdelningar och långa perioder av sjukdom fanns det också något annat. Något som skulle visa sig bli avgörande längre fram.

När oron flyttade in

Carolina växte upp i en familj som utåt sett såg ganska vanlig ut. Villa, hund och syskon men när hennes föräldrar skilde sig förändrades mycket och Carolina blev kvar hos sin mamma. Samtidigt präglades skolåren av mobbning, ensamhet och en känsla av att inte riktigt passa in. Som barn sökte hon ofta hjälp för magont och huvudvärk vilket var tidiga tecken på att någonting inte stod rätt till även om man då inte pratade om psykisk ohälsa eller ångest på samma sätt som idag.

Stort ansvar som liten

När mamman senare träffade en ny man komplicerades Carolinas tillvaro ännu mer eftersom relationen till honom fungerade dåligt och för att mamman dessutom drabbades av cancer. Trots att hon fortfarande var tonåring fick hon snabbt börja ta ett allt större ansvar hemma.
– Jag brukar säga att jag blev mamma både åt min mamma och mamma åt min syster.

Sorgen som inte fick plats

Mammans bortgång förändrade Carolinas liv än en gång och sorgen fick aldrig riktigt ta något utrymme. I stället handlade mycket om att lösa det praktiska, hitta en bostad, skaffa jobb och få vardagen att fungera. Under några år såg livet på ytan ut att rulla vidare genom att Carolina arbetade, reste och umgicks med vänner. Men under ytan fanns mycket som aldrig hade bearbetats.

När allt kom ikapp

Till slut gick livet inte längre att hålla ihop och vardagen började rasa samman. Hon fortsatte att gå till jobbet men hemma fungerade livet alt sämre. Räkningar blev liggande, lägenheten förföll och ångesten bredde ut sig men hon berättade inte för någon i hennes närhet hur dåligt hon mådde.
– Jag sa ingenting om hur jag mådde till familj och vänner utan höll en fasad utåt hela tiden, berättar hon.

Tio år inom psykiatrin

När släktingar till slut förstod hur illa det var kom Carolina i kontakt med psykiatrin. Det blev början på en period som skulle pågå i mer än tio år. Diagnoserna blev fler samtidigt som mediciner både sattes in och byttes ut och perioderna av inläggningar blev längre. Trots omfattande vård blev hon dock inte bättre.
– Jag kände hela tiden att någonting inte stämde, konstaterar Carolina.

Vardagen som sjuk

Under åren som följde kretsade allt mer av livet kring sjukdomsbilden. Hon provade behandling efter behandling och medicin efter medicin samtidigt som vännernas liv fortsatte som vanligt.
– Det här är mitt liv. När kompisar börjar skaffa familj och grejer då blir jag sjukpensionär och går omkring på psyk fram och tillbaka i en korridor och lyssnar på musik, förklarar Carolina som hade börjat normaliserat sin situation.

Vändningen

Men trots allt fanns det någonting inuti Carolina som vägrade ge upp. Hon försökte hålla kvar kontakten med livet utanför vårdavdelningarna och hade en sysselsättning några timmar i veckan. Någonstans fanns fortfarande en liten tro på att livet kunde bli något annat än nästa vårdbesök. Det som till slut förändrade hennes situation mest var varken en ny diagnos eller ännu en medicin utan det var människor. En läkare som såg Carolina bakom journalen, en sjuksköterska som började ifrågasätta om alla mediciner verkligen var nödvändiga och en tidigare vän till Carolinas bror som arbetade inom vården och som kände Carolina privat innan hon blev en patient.

Vägen tillbaka

Med små steg började livet förändras och mediciner trappades ut samtidigt som promenaderna blev längre och självförtroendet växte. Den största förändringen handlade kanske om att sluta fly från ångesten och börja våga möta den. När hela kroppen ville dra ner persiennerna och gömma sig under täcket förmådde hon sig istället att gå ut även om det ibland handlade om att sätta sig på balkongen mitt i vintern.

Att tro på framtiden igen

Ångesten började avta i takt med att hon vågade stanna kvar i den och helt plötslig en dag insåg Carolina hur långt hon faktiskt hade kommit i arbetet med sig själv. För första gången på många år började hon tro på framtiden igen. Resan tillbaka gick inte snabbt, men den gick och idag klarar Carolina av att arbeta heltid och kontakten med psykiatrin hör till historien. Lösningen för Carolina handlade aldrig om en enskild behandling eller en enskild medicin utan för henne var det istället människor som gjorde skillnaden.
– Hade jag inte träffat dem vet jag inte om jag hade levt idag.

Vill du veta mer?

Lyssna på poddavsnittet med Carolina Karlsson här >>