Mirre Sennehed: ADHD – superkraft eller hinder?

ADHD är diagnosen som ofta beskrivs som ett problem eller som en superkraft. För Mirre Sennehed ryms båda perspektiven men inte på det antingen-eller-sätt som ofta präglar debatten.
– Jag älskar min hjärna … och jag hatar den ibland, konstaterar hon.

Mirre är entreprenör, projektledare och föreläsare som i vuxen ålder valde att vara öppen med sin ADHD. För henne ligger fokus inte på att försköna eller förminska utan på att nyansera. Hon har upplevt en diagnos som inneburit ångest, självtvivel och perioder av psykisk ohälsa men som samtidigt bidragit till hennes kreativitet, driv och förmåga att tänka lösningsorienterat.

När bemötandet formar självkänslan

Mirre är övertygad om att själva diagnosen sällan knäcker människor utan att det handlar mer om hur omgivningen bemöter dem.
– Det värsta man kan säga till någon som kämpar mentalt är att bara försöka lite mer, understryker hon.
I skolan upplevdes hon som den stökiga tjejen som var energisk, högljudd och hade svårt för att koncentrera sig. Det här var under en tid när ADHD hos flickor inte var lika uppmärksammat som idag. Därför misstolkades hennes svårigheter samtidigt som hon såg hur killar kom undan med mer och möttes med större tolerans.

Gemenskapens kraft och risk

I Mirres fall ledde det tidigt till panikångest och depression men som tur var hade hon en mamma som var både förstående och kämpade för hennes bästa och stödpersonal som såg hennes ansträngningar.
– Det fanns någon som kunde bekräfta att jag faktiskt försökte och det var jätteviktigt, konstaterar Mirre.

Lika stark som kampen i skolan var längtan efter att höra till. När Mirre kände sig malplacerad i klassrummet sökte hon sig under en period i tonåren till ett nazistiskt sammanhang. Det handlade inte om ideologisk övertygelse utan om något mer grundläggande… känslan av att höra till.

Ungdomar och kriminalitet

I sin nya grupp fick Mirre vara sprallig, högljudd och accepterad utan att känna sig felgjord. Erfarenheten gav en smärtsam insikt om hur starkt behovet av gemenskap är.
– Det är viktigt att känna att man blir sedd och bekräftad. Och har någon slags mening med livet, säger hon.
När man saknar sammanhang är det lätt att söka sig till en grupp att höra till, ibland oavsett vad man får på köpet. Den insikten bär också in i en större samhällsdiskussion. Många unga som hamnar i kriminella gäng eller extrema miljöer gör det inte i första hand av ideologiska skäl utan av behovet att bli sedda och bekräftade.
– Och det är ju ett basalt behov alla människor har.

Från ifrågasatt till entreprenör

När Mirre fick sin diagnos i tonåren kom vändpunkten. Den gav nämligen en förklaring och framför allt rätt till stöd i skolan.
– Jag fick veta att jag inte var dum i huvudet.
De egenskaper som ledde till ”stökigheten” i skolan har blivit Mirres tillgångar i vuxenlivet. I entreprenörskapet och projektledarrollen är energin, nyfikenheten och förmågan att hitta lösningar värdefulla personlighetsdrag.
– Jag ser ju riskerna. Det är inte det att jag inte ser dem. Men jag väljer att fokusera på lösningarna i stället.

Vikten av ett bra team

Samtidigt är Mirre tydlig med att ADHD inte är en fribiljett till framgång. Vardagen kräver struktur, påminnelser och strategier. Hon behöver arbeta med tydliga prioriteringslistor, belöningssystem och anpassade rutiner så att uppgifter inte riskeras att skjutas upp. En viktig insikt är även att hon inte behöver vara bra på allt själv utan att det ofta är helt avgörande att bygga team där olika styrkor kompletterar varandra.

Diagnosens dubbla betydelse

Men karriären har inte varit spikrak utan Mirre har även upplevt hur hennes ADHD har kunnat fälla krokben på henne. Krav på särskilda intyg i samband med körkort och besked om att hon inte kunde bli polis med ADHD är några exempel. Personligen är hon skeptisk till alla hinder som kan uppstå i samhällsstrukturen och menar att en diagnos inte ska vara ett straff utan en källa till förståelse.

Anpassningar som gynnar alla

Hon lyfter att anpassningar som ofta kopplas till neuropsykiatriska diagnoser, som klara förväntningar, realistiska deadlines och ett ledarskap som ser individens styrkor, i praktiken gynnar hela arbetsgrupper. När människor ges utrymme att arbeta utifrån sina förutsättningar ökar både engagemang och ansvarstagande.
I det perspektivet blir ADHD varken en superkraft eller enbart ett hinder. Det blir en del av den mänskliga variation som redan finns och som kräver olika typer av sammanhang för att komma till sin rätt.

LYSSNA HÄR