Det rapporteras att Västra Götalandsregionen planerar att köpa neuropsykiatriska utredningar för 600 miljoner kronor över en fyraårsperiod. Detta initiativ syftar till att minska väntetiderna för utredningar, vilket är en stor utmaning för vården idag. Men vad händer efter att en utredning är klar? Det är inte ovanligt att Compassen får höra berättelser om att det, trots diagnos, ofta saknas resurser för att ge barnet det stöd som behövs. Det är viktigt att belysa detta eftersom en diagnos inte automatiskt leder till bättre stöd och hjälp.
Neuropsykiatriska diagnoser, som ADHD, är beskrivningar av symtom hos en individ som fastställs genom en klinisk bedömning baserat på samlade observationer. Det finns inte någon biomarkör för dessa tillstånd, vilket innebär att det inte går att ställa en ADHD-diagnos genom ett blodprov eller något annat objektivt fynd. Bedömningar för att ställa diagnosen är därför subjektiva och följer internationellt överenskomna kriterier som återfinns i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM). Denna manual används av vårdgivare för att bland annat diagnostisera ADHD.
En av de främsta invändningarna mot den senaste upplagan, DSM-5, är att den sänker tröskeln för diagnosen ADHD jämfört med tidigare versioner, vilket delvis förklarar en ökad efterfrågan på utredningar och därmed förlängda väntetider. Det är värt att notera att när vi flyttar gränserna för vad som utgör en diagnos påverkar det hur många som uppfyller kriterierna för diagnosen. Ju lägre tröskel, desto fler individer kommer att diagnostiseras med ADHD.
Diskussionen kring neuropsykiatriska diagnoser tenderar ofta att fastna i hur vi kan korta köerna till utredning, med en tro att detta skulle lösa de flesta problemen hos individen. Men frågan är mycket större och berör hela samhället. Två personer med samma diagnos kan vara mycket olika, och diagnosen i sig säger inte mycket om individens situation, styrkor eller hinder. Detta är inte bara en fråga för vården, hela samhället måste ta ansvar och se till att varje individ kan leva ett fullvärdigt och meningsfullt liv, oavsett om de har en formell neuropsykiatrisk diagnos eller inte.
Vi måste sluta behandla neuropsykiatriska diagnoser som enbart en fråga för vården och istället skifta fokus till hur individen faktiskt fungerar i sin vardag. Vad bidrar till att personen får livet att fungera och vad står i vägen? Stödet måste utgå från individuella förutsättningar och dra nytta av personens intressen, motivation och styrkor. Det är ytterst viktigt att snabbt hitta fungerande stöd eftersom det annars kan ha en betydande negativ effekt för individen i skolan, hemmet, fritiden och samhället i stort.
Föreningen Compassen
