När barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) vid NÄL i Trollhättan står inför en permanent nedläggning av heltidsplatserna för akut dygnet-runt-vård, verkar det som om Västra Götalandsregionen (VGR) har glömt en grundläggande princip: vårdens tillgänglighet. I det förslag som presenteras vid den operativa hälso- och sjukvårdsnämndens möte den 21 augusti, framgår det att våra mest sårbara – barn med svåra psykiatriska tillstånd – nu kommer att behöva resa betydligt längre för att få den hjälp de så desperat behöver. Hur rimligt är det?
I en region där avstånd innebär mer än bara kilometer, blir konsekvenserna av sådana här beslut dystra. Att permanent stänga slutenvårdsplatserna samtidigt som man hänvisar patienter till Sahlgrenska i Göteborg, är inte bara ett slag i ansiktet på patienterna och deras familjer – det är en tydlig signal om att jämlik vård inte är en prioritet. Skaraborgspatienterna, särskilt de unga med ätstörningar som utgör hälften av akutvårdplatserna, drabbas hårdast.
Föräldrarna till dessa barn måste nu lägga till minst en timme till den redan stressiga resan till och från sjukhuset, vilket även försvårar möjligheten till permissioner och därmed barnens återhämtning. Påverkan på barnens chanser till förbättring och föräldrarnas möjlighet att vara delaktiga i vårdprocessen är uppenbar – och allt annat än positiv.
Emelie Hultberg, ordförande i Västra Götalands läkarförening, har uttryckt oro över beslutets konsekvenser och föreslagit alternativa lösningar som inte verkar ha beaktats. Är det för att den enklaste lösningen på regionens logistiska dilemma är att centrera resurserna, oavsett kostnaden för patienternas välbefinnande?
Vad hände med VGR löfte om att erbjuda vård på lika villkor? Att tvinga Skaraborgs barn att resa långa sträckor för akut hjälp är inte att upprätthålla detta löfte. Att förlita sig på mobila lösningar och dagvård framstår mer som ett plåster på ett blödande sår än som en faktisk lösning.
Anders Abelsson
Föreningen Compassen
