Erik fyller snart 15 år. Han är barn nummer ett av två i syskonskaran. Han älskar att köra ett hårt fotbollspass, rada upp snygga och dyra skor – som absolut inte får crease:a sig – och umgås med kompisar. Han är otroligt social och har lätt för att möta människor. För någon vecka sedan kastade han en boll på en klasskompis ansikte. Veckan därefter brottade hans mamma ner honom, antagligen för sista gången, i ett försöka att lugna hans vredesutbrott. Det gjorde det hela bara värre och slag kom, glasögon flög och situationen urartade. Däremellan är han fantastisk och som vilken annan ungdom som helst. För visst är väl alla barn besvärliga, utmanande och trotsiga utan att det ligger någon annan problematik bakom? Så, hur vet man? Hur vet man som förälder att det är dags att söka hjälp till sitt barn som kanske har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF)?

Erik som liten

När Erik var liten älskade han att bygga med lego. Han kunde bygga i timmar och följde legomanualerna till punkt och pricka. Tydliga ramar, tydliga instruktioner och tydliga resultat. Att förbereda och berätta vad som skulle hända imorgon, om en timme eller om en stund var viktigt. Viktigt för att Erik skulle känna sig trygg och förberedd. För det var ju så Erik var. Plötsliga förändringar, även positiva sådana, kunde få Erik stressad och konflikt kunde uppstå. På nätterna kunde han vakna och vara okontaktbar. Stå i ett hörn, troligen vaken och skrika. Den berömda vargtimmen? På förskolan kunde han bitas. När han blev äldre kom lögnerna allt oftare. Lögner som han kanske själv upplevde som sanna? Vad är personlighet? Vad är problematik? Vad är ”normalt”?

Vårdcentralen, skolan och ”En väg in”

I Eriks fall var det efter ett mail från skolan som beslut togs att söka hjälp. Som vanligt var det ett negativt mail som beskrev myror i brallan, koncentrationssvårigheter och hans förmåga att prata rakt ut och störa klassen. Kontakten med skolan har funnits hela tiden men valet att söka ytterligare hjälp har kanske inte varit lika självklar. Skriv en egenremiss till ”En väg in” så får ni garanterat hjälp, var tipset som kom. Beskriv er situation i detalj, ta med de värsta delarna så bör ni inte få avslag. Så bör ni inte få avslag. Bara det i sig är ett skrämmande uttryck.

Erik som snart är 15 år förväntas sköta den egna vårdkontakten och därmed skriva egenremissen själv. Otänkbart i Eriks fall och därför skrevs egenremissen av vårdnadshavaren, som agerade ombud för Erik. Valet fanns så varför inte? Två dagar senare kom svaret att egenremissen nekades på grund av hur den skickats in. En ny egenremiss till ”En väg in” skickades in via Eriks inloggning på 1177. Någon vecka senare kom brevet på posten. Erik nekades hjälp och hänvisades till vårdcentralen och skolan. I egenremissen berättade Erik om sina självmordstankar, tidigare självskadebeteende och situationer där han bland annat hotat yngre barn med kökskniv vid ett tillfälle. Trots det nekades vidare insatser från ”En väg in” med hänvisning till andra instanser. För Eriks del fick han hjälp av kurator på vårdcentral som i skrivandes stund utreder vad Erik behöver som nästa steg.

Att söka hjälp

Eriks mål är att få godkänt i alla ämnen och komma in på gymnasielinjen som ligger högst upp på önskelistan. Det är aldrig försent att söka vård men heller aldrig för tidigt. Det finns hjälp att få om det så är genom skolan, socialen, vården eller annat. Alla vägar ser olika ut men tveka aldrig att söka hjälp när du som förälder innerst inne känner att det behövs. Läs gärna om våra tips för olika vägar att få hjälp i Lidköping.

Vad är neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF)?

Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är ett samlingsnamn som beskriver olika tillstånd och diagnoser som exempelvis adhd, add, autism och touretts syndrom. Väldigt förenklat och kortfattat skulle man kunna säga att personer med NPF tänker, uppfattar information och bearbetar sinnesintryck på ett annat sätt än personer utan NPF.

BLI MEDLEM I COMPASSEN